mitt liv.
hejsan!
tänkte börja med att berätta om mitt liv.
hoppas ni orkar läsa ;)
sen allra första skolåret har jag blivit kränkt av andra, blev mobbad på dagis också.
men när jag var en liten 6åring hoppades jag att allt skulle bli bättre, att folk skulle vara snälla mot mig.
hade väldigt fel där.
jag blev kallad för saker, kränkt, utfryst, osv, genom hela låg & mellanstadiet.
ingen lärare gjorde någonting åt det här.
i 2:an så hade jag två bästisar, låt oss kalla de för Sofia och Anna.
vi tre gic inte så bra ihop, alltså alla tre, det blev bråk och sådant.
läraren fick ha "möten" med oss tre och då fick jag alltis skulden, hon sa att det var mitt fel att det blev bråk.
när jag började 3:an så var det en kille som började kalla mig fetto, tjockis osv.
jag blev att må mycket sämre.
i 4:an så dog min morfar som var min allra bästavän. (var 10 år då)
han visste ingenting hur jag hade det, var alltid glad och det fick mig att vilja fortsätta finnas trots hur det var i skolan.
när han dog så ville jag bara sluta finnas, utan honom så fanns det ingenting att leva för.
jag kände mig rädd, ensam, hatad och vilsen.
vem skulle nu kunna få mej att le och må bra?
tiden gick och jag planerade flera gånger att bara försvinna, för alltid.
men någonting stoppade mig, vet inte vad.
nu hoppar vi fram till 5-6an.
jag och min bästavän Sofia är väldigt tajta och håller hand osv.
precis som alla andra.
ett tag så sa vi att vi skulle "gifta" oss bara för att vi inte aldrig ville skiljas från varandra.
då började folk kalla oss lesbiska, lebbar osv.
vi gick till vår lärare och prata med henne och hon sa att hon skulle prata med klassen men att vi nästan fick skylla oss själva.
så varje gång vi såg henne komma gick vi på en varsin sida av "vägen".
jag får oftast ångest att jag har dragit in min underbara Sofia i allt det här.
nu i 7:an så har självmordstankarna kommit tillbaks och jag har börjat skärt mig.
jag hatar när folk kommenterar mina armar om jag råkar ha tröjarmarna uppe.
häromdagen så kom det fram en kille till mig och drog upp min tröjärm och sa: "har du cuttat dej?! jävla EMO!"
sen sa han ut till klassen "eller vad heter det när man cuttar sig?" jag blev så chockad och sårad att jag gick ut från lektionen.
ångestattackerna som jag oftast får på nätterna gör mej matt och trött på dagen, så jag blir sur & grinig mot alla, speciellt mot de jag älskar.
och det är inte meningen och jag får typ ångest över hur jag är mot dem, de försöker bara hjälpa mig och förtjänar mycket bättre.
anledningen att jag började blogga att igår försökte jag ta mitt eget liv, jag ville bort och slockna för alltid.
men självmord är INGEN utväg, även om det känns som om allt skulle vara mycket bättre om man var död för allt och alla, så är det inte sant.
man har männisskor runt om sig som älskar en.
tyvärr är vi väldigt dåliga på att se sådant.
stor styrkebamsekram till alla som finns där ute i världen!
// Adriana
<3