we are stronger together!
vänner sviker, rykten går och självmordstankarna kommer och går som de vill.
de känner inte ens dej, men ändå så trycker de ner dej, hånar och sprider en massa rykten.
de kollar ner på dej för att du är du, för att du har ärr/sår på armarna, för att du inte är så populär.
de påpekar saker du gör, även om de inte skulle göra det om skolans populära elever skulle göra samma sak.
du är konstig för att de har bestämt att alla ska tycka det.
de vet inte alls hur du har det hemma.
din mamma kanske tar droger, din pappa kanske är alkholist?
du kanske blir utsatt varje dag av någon?
din mamma, pappa eller syskon är kanske jättesjuk så att du måste ta hand om dem?
oavsett vad det är, så vet dem ingenting, utan dömer bara dej av vad de ser.
du vill inte visa det för någon eller berätta för någon hur du egentligen mår.
då skulle de kanske bli ännu värre.
du bär allting inom dej och gråter dej igenom nätterna.
du vill absolut inte gå till skolan och möta dem, men du vet att du måste.
känner du igen dej?
precis som kitty sjunger i sin låt.
vi är enskilda individer, olika men ändå lika.
våra historier är olika men smärtan är den samma.
tdet är aldrig för sent att greppa någnons hand, tillsammans är vi krigare.
<3
vi borde inte acceptera det.
vi borde göra något åt det, borde göra oss hörda.
vi är lika viktiga som alla andra, även om vi har speciell stil eller om vi gråter ofta.
vi ska inte behöva ta att vi blir kallade för emo bara för att man skär sig, de förstår inte hur vi har det.
det enda de ser är vårat skinn, de ser inte vår insida.
tjejen som skrattar mest i skolan kanske har den värsta smärtan?
killen som är tuffast i skolan kanske har det svårt hemma?
vi borde göra något åt de som mår dåligt, jag menar, vi borde hjälpa dem.
vi själva vill ju oftast ha någon att prata med, right?
så då borde vi finnas där för andra oxå.
gå fram till den där tjejen/killen som alltid sitter ensam eller är alltid ensam.
ni undrar säkert hur jag kan veta allt det här eftersom jag bara är 14år.
men jag har en killkompis som är världens underbaraste vän.
han har hjälpt mig igenom en massa skit, han har t o m räddat mitt liv många gånger utan att ens veta det.
när jag är ensam och ledsen brukar han komma fram och ibland bara sitta där, då känner jag mig trygg på något sätt. det låter helt galet säkert men han är som den där brorsan jag aldrig fick.
om ni har en vän som min vän är så ska ni ta vara på den, de är väldigt unika och man kan bara inte slösa bort en sådan vän.
ska tipsa om en låt som jag brukar lyssna på när allt känns som skit.
kitty- maskrosbarn
länk:
http://www.youtube.com/watch?v=9wExWUT7qpw
här kommer en spellista som min kompis har gjort med henne och en till :)
http://www.youtube.com/playlist?list=PLC3B3B58354349429&feature=mh_lolz
xxx
//Adriana
vi borde sluta med..
för vi vet faktiskt inte vad den personen har vart med om, right?
överallt där jag har varit och "kladdat" står det "you know me, not my story" vilket är sant.
vi inget om tjejen som skär sig, killen som mobbar andra, tjejen som spyr upp sin mat eller killen som faktiskt gråter.
vi vet ingenting om dem, så vi borde sluta döma de, eftersom vi själva inte vill bli dömda för vårt utseende, våra sår/ärr på armarna, right?
nu säger jag inte att ALLA gör så men bara som en lite upväckning att vi ska sluta med det, för vi vet inte hur många som dömer oss.
glöm aldrig att du är unik och ska vara det oavsett vad andra säger.
that's was make you beautiful!
xxx
// Adriana
olika, vackra på olika sätt.
många har säkert hört det för att de är annorlunda, för att de vågar vara sig själva.
jag var en sån som vågade vara min själv, men sen så blev jag påverkad av grupptrycket och blev som alla andra.
jag tycker att oavsett vad folk säger till en så ska man vara sig själv.
personerna som säger taskiga saker till andra har bara dåligt självförtoende eller tycker om att trycka ner andra.
lyssna inte på de!
även om det sårar så vet du vad som är sant och inte är det.
det är aldrig roligt att bli nertryckt och kränkt, men man måste vara stark och hålla sig kvar här på jorden.
vi föddes för att göra något stort, vi är viktiga för den här världen!
tänk själv, om några år kanske du mår så pass bra så att du kan hjälpa andra som är i samma situation som dej nu?
håll ut och var stark, jag kommer finnas här hela tiden.
<3
//Adriana
mitt liv.
hejsan!
tänkte börja med att berätta om mitt liv.
hoppas ni orkar läsa ;)
sen allra första skolåret har jag blivit kränkt av andra, blev mobbad på dagis också.
men när jag var en liten 6åring hoppades jag att allt skulle bli bättre, att folk skulle vara snälla mot mig.
hade väldigt fel där.
jag blev kallad för saker, kränkt, utfryst, osv, genom hela låg & mellanstadiet.
ingen lärare gjorde någonting åt det här.
i 2:an så hade jag två bästisar, låt oss kalla de för Sofia och Anna.
vi tre gic inte så bra ihop, alltså alla tre, det blev bråk och sådant.
läraren fick ha "möten" med oss tre och då fick jag alltis skulden, hon sa att det var mitt fel att det blev bråk.
när jag började 3:an så var det en kille som började kalla mig fetto, tjockis osv.
jag blev att må mycket sämre.
i 4:an så dog min morfar som var min allra bästavän. (var 10 år då)
han visste ingenting hur jag hade det, var alltid glad och det fick mig att vilja fortsätta finnas trots hur det var i skolan.
när han dog så ville jag bara sluta finnas, utan honom så fanns det ingenting att leva för.
jag kände mig rädd, ensam, hatad och vilsen.
vem skulle nu kunna få mej att le och må bra?
tiden gick och jag planerade flera gånger att bara försvinna, för alltid.
men någonting stoppade mig, vet inte vad.
nu hoppar vi fram till 5-6an.
jag och min bästavän Sofia är väldigt tajta och håller hand osv.
precis som alla andra.
ett tag så sa vi att vi skulle "gifta" oss bara för att vi inte aldrig ville skiljas från varandra.
då började folk kalla oss lesbiska, lebbar osv.
vi gick till vår lärare och prata med henne och hon sa att hon skulle prata med klassen men att vi nästan fick skylla oss själva.
så varje gång vi såg henne komma gick vi på en varsin sida av "vägen".
jag får oftast ångest att jag har dragit in min underbara Sofia i allt det här.
nu i 7:an så har självmordstankarna kommit tillbaks och jag har börjat skärt mig.
jag hatar när folk kommenterar mina armar om jag råkar ha tröjarmarna uppe.
häromdagen så kom det fram en kille till mig och drog upp min tröjärm och sa: "har du cuttat dej?! jävla EMO!"
sen sa han ut till klassen "eller vad heter det när man cuttar sig?" jag blev så chockad och sårad att jag gick ut från lektionen.
ångestattackerna som jag oftast får på nätterna gör mej matt och trött på dagen, så jag blir sur & grinig mot alla, speciellt mot de jag älskar.
och det är inte meningen och jag får typ ångest över hur jag är mot dem, de försöker bara hjälpa mig och förtjänar mycket bättre.
anledningen att jag började blogga att igår försökte jag ta mitt eget liv, jag ville bort och slockna för alltid.
men självmord är INGEN utväg, även om det känns som om allt skulle vara mycket bättre om man var död för allt och alla, så är det inte sant.
man har männisskor runt om sig som älskar en.
tyvärr är vi väldigt dåliga på att se sådant.
stor styrkebamsekram till alla som finns där ute i världen!
// Adriana
<3
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.